En ung flicka berättar om övergreppen

Det är så att min familj har känt denna man enda sen min mormor var 15 år. Han började taffsa på mig redan när jag var jätte liten men det värsta började när jag skulle fylla 7 år.

Då gick han innanför kläderna på mig och höll på nere i mitt underliv och han var även på mina bröst. Han förde min hand till hans penis för att jag skulle runka av honom, eftersom jag var så liten så visste inte jag att det var fel men min magkänsla sa att något stämde inte riktigt för han sa varje gång att det skulle vara mellan han och mig för annars..

Jag har ärr i mitt liv och sover jätte dåligt, har haft ätstörningar men precis kommit ifrån det.. Måste ta medicin för att vara lugn på nätterna annars så ligger jag bara och tittar upp i taket. Har även försökt tagit livet av mig tack vare gubbjäveln..

När vi var på första rättegången så försökte han kontakta min mamma men en släkting till oss stoppade han.. Han överklagade så det gick till hovrätten men som jag sa på rättegången var att det spelar ingen roll om jag får skadestånd eller inte han har ändå först mitt liv och det kommer jag alltid på leva med men han fick bara tre månaders fängelse efter att han har förstört 7 år utav någons/någras liv..

Nu är han ute ur fängelset och jag har panik för att jag är rädd att han ska söka upp mig eller min familj.. Jag är nästan 18 år nu och vill inte ens minnas min barndom. Kollade efter kort för ett tag sen och hittade bilder på han så jag var tvungen att elda upp dom men jag gråter mig till sömns endel nätter och jag får bilder i mitt huvud ganska ofta.. Tänk er att någon man verkligen litar på kan skada en på ett sånt vis..

Mvh ett offer!!

Ett offers berättelse och ställningstagande

Det jag minns allra starkast är doften. Den unkna och fräna doften av gammal intorkad sperma på mina små barnlår som blandades med metalliska doften från mitt eget blod. Blodet som långsamt strilade längs sprickorna i slidmynningen.

Det kliade och sved. Ärren sitter där de läkte, så riktigt normalt sex kan jag inte ha utan att det måste ske under extremt försiktiga omständigheter. Så jag måste förklara för varje partner, skämmas inför varje partner. För det känns som att skammen ligger hos mig, fast den inte borde.

Skammen som blev inknullad i mig som barn.

Jag minns det som det var igår…och aldrig, skulle jag vara orörd igen. Och jag var det mest oskyldiga, gladaste barnet med stora och nyfikna ögon som älskade villkorslöst och log mot allt och alla. Så som små barn ska vara, har rätten att vara. Jag var ett tryggt, obekymrat barn som var lyckligt ovetandes om hur hård, kantig och farlig vuxenvärlden är för någon som inte ännu är redo. En sjuåring är inte redo att möta det. Mardrömmen skulle inte sluta på många år.

De äckliga, spetsiga, smala framtänderna med glugg. Det tunna håret och den sura, svettiga kroppsdoften på de inte-längre så vita lakanen. Det blommiga örngottet som jag fixerade blicken på i ett hjälplöst försök att fly.

Jag skulle ju sova på soffan. Hur kunde jag sluta upp här?

Varför skrek jag inte? Varför kom det inga ljud ur min strupe?

Svaret är enkelt, han var ju vuxen, och alla barn vet ju att vuxna har rätt. Alla barn får höra att vuxna ska man lita på. Linjen mellan rätt och fel var så suddig och otydlig när en vuxen behandlade mig så fel.

”Det här är vår livshemlighet” sa han till mig. Jag fick inte berätta för någon, för då skulle han göra illa den viktigaste personen i mitt liv. I flera år trodde jag på det. Att jag skulle lyssna på en person som förstörde min barndom, som tog bort livet i mina ögon och glädjen i att leka med mina vänner. Glädjen i att vara ett barn.

Även om jag hade fått berätta, hade jag inte vetat hur. Jag hade inte nog med plågsamma ord i mitt vokabulär för att formulera den berättelsen som skulle komma att plåga mina stackars föräldrar.

Illamåendet, en fysisk återkommande minnesbild. Det kommer fortfarande. Varje dag, mår jag illa. Det är många år sedan övergreppet började. Det pågick i flera år. Och min kropp, mitt psyke – minns det som att det vore allra senast igår. Det kommer aldrig vara över, även om jag nu är vuxen. Jag återupplever det igen och igen. För minnesbilderna klipper ständigt in i min vardag. Varje dag. Bilder från tillfällen, som förstörde mitt liv. Posttraumatiskt stressyndrom kallas det med andra ord.

Doften av gammalt sex har många gånger fått mig att springa mot toaletten för att kaskadkräkas i ren ångest. Jag kan inte gå på toaletten om det är en offentlig handikapptoalett, och speciellt inte om det finns skötbord. Jag kan inte heller gå till en tvättstuga själv. För där blev jag antastad, påsatt och berövad på oskyldighet vid upprepande tillfällen. Och det var ingen som såg. Det är ingen som letar.

Att jag överhuvudtaget ska behöva skriva det här är ett tecken på att en stor förändring måste ske. För mig är det en självklarhet att vi varnar våra medmänniskor om potentiella återfallsförbrytare som speciellt väljer att ge sig på oskyldiga barn.

”Det händer inte här!”

Newsflash, det gör det visst. Det händer överallt.

Ofta bryter jag ihop, jag gråter hysteriskt och är otröstligt i timmar. Det känns som att hjärtat ska sluta slå i bröstkorgen på mig, och som att jag jagar sista hjärtslaget i ren överlevnadsinstinkt. Jag får inte dö. Han får inte döda mig mer, och paniken växer. Ondaste cirkeln ni kan tänka er, att sitta fast i. Och jag har gått i terapi hos bra psykologer sedan dess, och ändå är jag så begränsad i mitt vuxenliv idag att jag blir sjukskriven om vartannat, varvat med ”semestrar” på låst avdelning och tung medicinering. Och det här kallas för framsteg. Stora framsteg, om jag ska citera min journal. Men jag lever, jag ska kanske vara glad för det? Och jag kanske ska vara glad för att han bara fick sitta några månader på rättspsyk innan han släpptes ut i det fria igen. Så jag fick oroa mig för andra barn, och konstant titta över axeln när jag skulle försöka återanpassas till min barnvärld.

Jag tillbringade mina tonår bland missbruk, alkoholen flödade och jag var full på dagtid, kuggade skolan och fick flytta till fosterhem. Socialtjänsten tog mig från min familj, det enda jag hade. Det var kört redan innan men det blev inte bättre. Så ätstörningarna följde tätt därefter, jag hatade allt som hade med min kropp att göra. Han hade förstört den, han hade förstört mig. Jag vaknade varje natt jag då jag väl lyckades somna, med andnöd och tårarna som rann. Skrikande, öm i halsen och en orolig fostermamma bredvid sängen. Det händer än idag, fast det står ingen i nattmörkret redo att hålla om mig.

Jag är rädd idag.

För att jag aldrig kommer värdesätta livet som när jag var den där lilla flickan med håret i flätor, som sprang omkring och lekte med sina vänner och skrattade med hela själen. Jag kommer nog aldrig bli gift, jag kommer förmodligen inte lyckas hitta någon som klarar av att stå ut med mina neurotiska ticks i mer än några månader. Så det är inte värt att öppna hjärtat för någon, så jag skiter i det och spenderar helst tiden ensam. Jag kommer aldrig få bli mamma. Frågan är om jag ens kan bli gravid idag, efter alla år av övergrepp och ärrvävnad.

Det här är bara ett ytligt utdrag av min barndom, det här är inte ens lite av allt. Det är flera år av minnen, det här är inte ens en timme i sängen med den där demonen.

Att människor som dessa får gå fria, får bosätta sig nära dagis utan att någon får veta är fan skamligt. Om någon bara hade vågat tala om att att det finns pedofiler i fina områden också, som inte bara sitter i sin vita van med solglasögon och lockar med godis. Utan att de kan vara maskerade som goda vänner och kära grannar, kanske jag hade fått växa upp och klarat av att söka mina drömmar.

Nu orkar jag inte ens ta mig upp ur sängen på morgonen utan att ta morgondosen av mina tabletter.

Han flyttade, han kan vara din granne just nu så vitt jag vet. Det kan vara dina barn han leker med ute på gården. Han är jättetrevlig, manipulativ och ingen skulle kunna ana vad som gömmer sig där. Och det finns ingen som varnar något barn, för honom. Mina föräldrar såg ingenting konstigt alls med den som förgrep sig på mig dag efter dag i flera år, och mina föräldrar var fantastiska, lyhörda sådana så tro inte att det ”inte händer mig, jag har koll” för det kan hända alla. ALLA!

Vem förde fram mina rättigheter som barn? Vem såg till att mina föräldrar fick den information som de kunnat behöva?

De kunde ju inte gärna låst in mig i ett torn heller. Nej, men det är pedofilens integritet som diskuteras, det är synd om den dömde förbrytaren som tvingat in ett barn i vuxenvärlden på det brutalaste sättet ni kan tänka er.

Det är ett skenheligt jävla korståg, för den som blivit dömd för våldtäkt på barn har utfört en oförlåtlig handling, offret kommer vara skadat för hela livet. Kommer inte ha en fullt sund syn till sig själv, sex eller kärlek. Men det är förbrytarens rättigheter som vi talar om. Hur hemskt det är att adressen ligger ute på internet så den inte kan syssla med vad som helst i smyg längre.

Barn har rättigheter. Vuxna har skyldigheter.

Det är skamligt att det inte är självklart, varför den här kampen är så fruktansvärt viktig.

Det ska inte bara vara ett par veckor på låst avdelning, eller lite gratis arbetskraft och några tiotusen i skadestånd.

Vad ska det köpa? En ny och hel, fin och skinande fitta som funkar som den ska? En ny hjärna som inte målar upp det värsta tänkbara när det närmar sig en okänd människa? Kanske lite knark, så det går att glömma för några sekunder?

Barnen ska alltid komma först, det är vår SKYLDIGHET att se till att barnen har en bra uppväxt där de får utvecklas i sin egen takt.

Vem ska systemet skydda egentligen? Jag ser inga fördelar för barnen eller för föräldrar som bara vill hålla sina barn säkra. Jag ser bara tillfällen för gärningsmän att upprepa sina brott på fler barn.

Hellre att en demon känner att dess integritet blivit lite kränkt, än att ett oskyldigt barn på något vis blir befläckat som inte ens har någon egen röst i samhället. En vuxen har en chans att försvara sig själv, ett barn har inte en chans i hela världen att stå emot en vuxens kropp eller ord.

Vems liv och trygghet är mer värt?

Jag vill inte att fler barn ska behöva gå igenom det jag alltid kommer kämpa med. För i min verklighet kommer en oskyldigs liv alltid att väga tyngre än dömda brottslingars integritet.

Jag har tagit ställning, har du?